En låga tänds

Om någon sa till mig för fyra år sedan att jag idag skulle sitta på två JSM-guld och ett flertal internationella medaljer i styrkelyft så hade jag nog aldrig trott på det. Jag visste knappt vad styrkelyft var för något. ”Det är det där morsan håller på med på kvällarna!” Men någon djupare förståelse för sporten än så hade jag inte. Jag var ju dansare. Poledance. Det var mitt kall. Det var ju dansen jag ville tävla i. Men med en kärlek till nya utmaningar och en drillande mor så hamnade jag här istället.

Guld i marklyft, Junior-EM 2021

Det skulle vara ett helt vanligt sommaruppehåll från dansen. Jag hade nyligen börjat ta dansen på ganska stort allvar och visste att om det inte var någon dans på två månader så behövde jag träna något annat under tiden för att inte riskera att hamna i en dålig form. Så jag frågade morsan så glatt om jag fick följa med på hennes styrkelyftsträningar. Vill minnas att hon nästan fnissade lite åt mig och gav mig ett ganska kaxigt ”ja gör du det” till svar. Inte kunde jag väl föreställa mig att det kunde vara jobbigt att lyfta lite skivstång. Sagt och gjort så följde jag med min självmedvetne mor till Täby Atletklubb för vad som skulle komma att bli mitt första möte med sporten styrkelyft.

Nu var jag fast!

Jag tror inte att det dröjde mer än någon vecka eller två innan jag insåg att jag inte kunde gå tillbaka till dansen. Det här var ju så mycket roligare! Och att dessutom få spendera tid med en av de personerna som jag älskar absolut mest var ett argument dansen inte kunde konkurrera med . Min mor, hon är inte så oskuldsfull som man alltid kan tro. Hon började ganska snabbt kika på kvalgränser och resultatlistor för JSM. Hon känner mig, hon vet vad som drillar mig.

”Det brukar sällan vara fler än två stycken i din viktklass, så bara du dyker upp så har du näst intill garanterad pallplats”

– Morsan

Där, just den sekunden, tände hon en låga i mig. Den lågan som brinner än idag och som kommer att brinna länge till. Kunde jag, Ida-Therese med knappa 19 i BMI, göra en karriär av det här? Ja var svaret. Jag ville till JSM och jag ville inte bara hamna på pallen, jag ville stå högst upp.

Jag och min fantastiska mor

Och det var precis det jag gjorde 10 månader senare. Svensk jävla juniormästare på min andra tävling någonsin. 35 kg före tvåan. Den känslan. Det ruset. Adrenalinet och endorfinerna. Jag ville ha mer. Mycket mer. Jag vet vad jag vill göra. Jag ska ta mig fan bli världsmästare.

Ida-Therese Lindeberg

Glöm inte att skaffa medlemskap på Täby AK, klicka här!

Category:
Allmänt Berättelser

Leave a Comment